Karriären snitslad

 

Nyligen for den runt halva internet – länken till en 800 procent nedsaktad version av ”U smile”. Utslätad tonårs-pop förvandlades till svepande ambienttoner, och vips hade den tvålfagra sångfågeln Justin Bieber hamnat på svenska twitterhipsters radar.
”U smile” i långversion må vara suggestiv och märkligt vacker, men den är faktiskt inte det mest intressanta med Justin Bieber.
I mycket går Bieber i Justin Timberlakes fotspår. Timberlakes solokarriär sponsrades redan från början av finproducenter från hiphopvärlden som Neptunes och Timbaland.
Bieber har haft det ännu glassigare: Timberlake harvade på ett antal år som svenskproducerad pojkbandstönt innan han släpptes in i finrummet, medan Bieber signades direkt av Usher (ironiskt nog efter ett budgivningskrig med just Justin Timberlake) som sedan dess har lett honom på en snitslad duettbana genom artisteliten.

Timberlake och Bieber är vinnare i vad man skulle kunna kalla för cred-ekonomin. Om en svart artist verkligen ska bli stor måste han korsa över till den vita marknaden, men har å andra sidan en trovärdighet och möjlighet till utveckling och mognad som är helt otillgänglig för den vita popstjärnan. Dels på grund av att svart musik i skön rocktradition antas vara mer autentisk, dels på grund av att svart tonårspop ligger betydligt närmare vuxenmusik än vad de vita pojkbanden gör.
Här inträder en kulturell förhandling. För att locka miljonpubliken krävs ett visst mått av rå äkthet, men för att inte skrämma bort dem behövs en bekant paketering.
Standard har hittills varit att de svarta artisterna exploaterats samvetslöst i processen. På 50- och 60-talen gjorde vita popgrupper rutinmässigt utslätade covers på svarta artisters verk, om de inte stal dem rakt av. Längre fram i pophistorien ser vi cred-ekonomins något mer sminkade ansikte i samarbeten som dem mellan Neptunes och N’Sync. Eller, för den delen, alla som någonsin släppt en singel i samarbete med Snoop Dogg på ett stort bolag. Trovärdighet byts mot sålda ex och igenkänning i radhusen.

Entré Justin Bieber. Han är 16 år, liljevit och blåögd, men wailar som Chris Brown och dansar som Usher. Det ligger nära till hands att avfärda honom som ännu ett fall av vit rovdrift på svart kultur – om det inte vore för att svarta låtskrivare, producenter och skivbolagsbossar ligger bakom hans framgångar och dessutom tjänar de stora pengarna.
Bieber må vara påfallande lik sin läromästare Usher i manéren, men den här gången är det inte fråga om stöld av de heta movesen, de leasas ut på nåder och den svarta originalartisten skrattar hela vägen till banken.
Jay-Z såväl som Kanye West har liknat sin musik vid en droghandel som polisen inte kan komma åt. Som hämnd på det rasistiska samhället tar man de vita medelklassbarnens pengar och vänder dem mot sina föräldrar.
Utifrån de termerna är det en mäktig kupp Usher just nu genomför. Inte minst för att han med en elegant sväng med trollspöet vänder upp och ned på rollerna i cred-ekonomin. Han har omvandlat sig själv från ödmjuk daglönare till välvillig patron, från produkt till producent.
Förmodligen överlever Justin Biebers karriär max två skivor. Förmodligen hamnar han som så många andra tonårs-pophopp på historiens avskrädeshög och dyker upp om några år på någon av de där hasbeendokusåporna där vi svenskar bara känner igen hälften av ansiktena.Men askungesagan han lever just nu är sådant stoff som popkulturlegender vävs av.

Källa: expressen